Tiden går så fort, men jag minns det som om det vore igår.
Han hade varit sjuk länge och min mamma sa till honom bara någon dag innan att han måste visa när han inte längre orkar mer.
Det var fotbollscup den helgen och mitt i matchen blev jag kallad av från planen av Monica (förra tränaren och mamma till en i laget). Det enda jag kommer ihåg som hon sa var "det är Frasse". Pappa hade ringt mamma som var och kollade när jag spela, så vi tog bilen och åkte hem. Det var som en mardröm eller något, allt var så overkligt. Vi kom hem och såg Frasse ligga på golvet, han orkade inte änns resa sig och hälsa på oss, som han alltid har gjort! Han hade även krampat så Jag, mamma och pappa åkte med honom till Strömsholm eftersom det var helg och allt annat i V-ås var stängt. Tror inte att vi behövde vänta särskilt länge innan det var vår tur.. Jag minns inte så mycket men kommer ihåg att jag inte orkade sitta kvar där så länge och bara se han ligga där, helt livlös.. Det ångrar jag efteråt, skulle aldrig velat gå där ifrån och lämna honom där..
Det är det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Men jag försökte hela tiden tänka att han inte längre behövde vara sjuk och på alla underbara stunder med honom. Han var som en bästa vän och en familjemedlem. Mamma har berättat att när jag var liten och inte hade någon att gå påskkärring med så satte vi på en sjal på Frasses huvud så fick han följa med mig som sällskap, Han bara fann sig i allt och ville alltid vara alla till lags. Vi kunde absolut inte haft en bättre första hund än Frasse! Han var så lydig och snäll att till och med jag, en liten flicka (då på 7år), kunde gå ut och gå med honom utan problem. Han fick mig alltid att känna mig så trygg. Till och med våra små möss var han så försiktig med. Om han låg på golvet och de kröp vid hans tassar så det kittlades, då lyfte han upp tassen och sparka i luften bara för att inte göra dem illa. Och han kom bra överrens med båda våra kaniner, men speciellt med Dixi :) Det tog lång tid att gå vidare och jag kan fortfarande få en klump i mage och hals i tanke på att jag aldrig mer kommer få träffa honom. men mamma har sagt att hon tror att vi kommer få träffa honom när vi dör och att han kommer känna igen oss direkt, så jag tror att jag ska fortsätta hoppas på det och tänka på alla underbara stunder med honom:)<3
 |
| Frasse&Dixi |
 |
| Alltid skulle han ha något i munnen så han kunde prata bättre:) |
 |
| Fina Frasse, kommer alltid älska dig<3 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar